Nu börjar det närma sig det onämnbara.
När Mina har kollat sitt kommande schema och ser om hon kan komma hem, är det dags för Lazy att få somna in. Jag har dragit och dragit ut på det för att få mer tid och för att han kanske skulle visa tecken på att han är piggare, friskare eller att han inte har cushing oavsett vad veterinärer säger. Men för varje dag nu så blir han äldre - hans kropp hänger inte med, och det är inte roligt att vara med.
Alltid ett lika svårt beslut, men det är också en del av att vara hästägare. Att vara den som säger att nu är det dags.
När jag skulle gå ut i stallet i dag gruvade jag mig. Öppnade dörren så hörde jag ett stilla gnäggande och möttes av en mjuk mule som puffar och blåser på mig. Kärlek, det är kärlek.
Ett stall utan Lazy vet jag inte om jag vill ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar